Vi satt på balkongen och fikade allihop. Plötsligt reser sig Jimpa och sa att han skulle gå och pissa. Han hade druckit 5 fegisar (folköl) Åge följde honom tätt i spåren som en hund. Vi tänkte inte mer på det, utan fikade vidare. Satt och lyssnade på grisens lögnhistora om när han bodde hos en familj i Bryssel där han tydligen hade bevittnat 5 gängslagsmål samma kväll från sitt sovrumsfönster... Han malde vidare ang den ökade brottligheten när det plötligt slog mig hur länge Jimpa och Åge varit borta... men tänkte fortfarande inte så mycket på det.
En stund senare kommer Åge och ställer sig skitnära mig, försöker väsa fram någonting. Jag blir irriterad och knuffar undan honom, men han ger sig inte utan väser fram ett salivblandat gurglande läte, samtidigt som han ser frustrerad ut. Han drar i min arm. Nu har de andra uppmärksammat Åges märkliga beteende. Alla lyssnar noga, försöker förstå... Vad fan säger han! undrar Vovven förvånat.
Till slut lyckas Steffe tyda Åges säregna guturala läte. -"impa, löt, nurrar..."
-"JIMPA, BLÖT, SNURRAR!! SÄGER HAN JU!!! Hojtar Steffe upphetsat.
Då fattade jag direkt! HELVETE! TVÄTTMASKINEN!
Vi sprang till badrummet och fann exakt vad vi fasade.
Där inne snurrade Jimpa runt, runt, runt. Ibland skymtade hans panikslagna ansikte bland bh,ar och kallsonger. Ibland hans rumpa.
Åge pekade mot den löddriga rutan och upprepar upphetsat återigen -"itta! impa, löt, nurrar!"
Det hela gick fort, vet inte hur vi lyckades, men vi fick ut Jimpa på badrumsgolvet. Jag och Vovven gav hjärt, lung-räddning. Runt omkring stod de andra och höll andan. Det såg precis ut som om ögonen skulle ploppa ur skallen på ankfan. Skitläskigt! Ankie var så chockad att hon spydde, segnade ner på golvet och vaggade sig fram och tillbaka som en psyksjuk.
Plötsligt rosslade det om Jimpa, varpå han tog ett panikartat andetag, hostade och spydde som en gris. Vi kunde andas ut. Fy fan, i helvete vad rädda vi blev. Vi trodde verkligen ankjäveln skulle dö.
När Jimpa hämtat sig, berättade han att han kände sig lite smålullig och klättrade upp i maskinen för att vila sig en stund, plötsligt slogs dörren igen, det kom vatten och sedan blev allt svart...
Vi hade krismöte. Vi måste vara försiktigare och se oss för, och hålla reda på varandra bättre. Sedan berömde vi Åge som kom och sa till! Där höjdes faktiskt Åge ett snäpp i mina ögon. Han är tydligen inte helt tom därinne mellan öronen trots allt. Åge blev stolt. Nu går han omkring med ett stort, stolt leende på läpparna. Han fick en liten present av oss också. En sådan där dreggelhaklapp som bebisar har. Han blev skitglad.
Det kunde gått jävligt illa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar