Nu har Jimpa skitit i det blå skåpet igen.

I går kväll hände en grej som kommer vända upp och ner på hela stället. Grisen hade gått ut på balkongen för att ta sig en nypa luft. Han satt där och funderade på framtiden då han plötsligt hörde röster. Det kom någon. Eller, de var fler. Det var Jimpa och Linda. De slog sig ner på en bänk precis över Grisen. De såg honom inte.

Grisen blev alldeles stel och kurade ihop sig för att inte synas. De fnissade och pratade om allmänna saker först. Först pratade de om Åge. Om hur synd det är om honom som är utvecklingstörd. Sedan snackade de om Pecka och hans supande.

Sedan hörde han hur Jimpa viskade "Vad fin du är... kom hit lite" Det blev tyst en stund. Sedan Lindas fnitter, följt av tystnaden igen. Det började koka i grisen för han anade det värsta. Och han hade rätt.

Linda och Jimpa började hångla där uppe på balkongbänken. De kramades, kysstes och tafsade och höll på. Grisen bröt ihop totalt. Han kvävde sitt flöjtaktiga gråt i armvecket. Han blev alldeles yr av chock och förtvivlan, ville bara spy rakt ut på den gröna balkongmattan. Han kände sig så full av svartsjuka, hat och bitterhet. Han kände sig hämdlysten.

Grisen såg de otrogna

Fan. I kväll hände det en grej. Jag stod i köket och käkade på en dagsfärsk ostbåge som ramlat ner från bordet, då jag plötsligt fick syn på Ankie och Mohammed i vardagsrummet. De trodde de var ensamma, att ingen såg. Jimpa är ute och dricker bira med Vovven. Alla andra hade gått och lagt sig. Mohammed stod lutad över Ankie och smörade som fan. Plötsligt hände det, Ankie vände sig om då de plötsligt möttes i en het långsam kyss. Om de hade kikat lite snett åt höger hade de sett att de var iaktagna. Grisen stod i bakhåll och spionerade. Nu kommer han springa och skvallra för både Lollo och Jimpa. Visst, det var fel av både Lollo och Mohammed. Men grisen kan fan sköta sitt tycker jag. Jimpa skiter jag iofs i, men jag är rädd att Lollo inte klarar av fler motgångar just nu. Det kommer bli ett jävla liv nu.

Lollo är fast i knarkträsket

Idag kom Lollo hemsläpandes en massa skummisar till "polare." Fy fan vilket drägg. Tjackisar hela jävla bunten. Vilket patrask!

De satt och tokpundade mitt på vardagsrumsgolvet. Nu smyger hon inte ens med skiten. Snortar, brajar, knaprar piller helt öppet och ohämmat. Vi vet inte vad vi ska göra! Det går inte att snacka med henne. Hon är totalt likgiltig. Jag fattar inte vad som hänt.

Ankie tror att det bottnar i saknaden efter Bernie. Hon tror att hon kan kväva sin sorg i drogerna. Jag vet inte... Jag har inga erfarenheter av knark. Minns bara att jag och en kompis försökte röka lagerblad i ett desperat försök att vara coola. Men det var 1987, jag hade fan knappt fått horn på den tiden.

Knarkfesten spårade ur totalt... Lollo började blöda näsblod av allt snortande, marsvinet fick hallisar och svamlade om rosa dansande hamstrar i bokhyllan. Resterande pack fick skrattnoja, skrek och hade sig. De betedde sig som svin verkligen.

Snubben i gröna skjortan var äckligast, tror fan han var både langare och hallick. Försökte få Lollo att gå med på både det ena och andra...

Vi måste göra något innan det barkar helt och helvete.

Jimpa dilar ...

Jag visste det! Jag har länge misstänkt att Lollo går på droger. Hon har betett sig märkligt i några veckor. Sluddrar, sover mycket, konstiga pupiller, stingslig mm... Hon har t.o.m slutat leta efter Bernie. Hon ser likgiltig och irriterad ut om man försöker snacka med henne.

Men idag bevittnade jag nämligen en sak. Jag vet att Lollo inte skulle kunna ordna droger själv, hon är för naiv. Så vad såg jag. Jo, Jimpa hängandes i medicinlådan och dila tabletter till Lollo.

Det här blir jobbigt. Vad ska Ankie säga som trott Jimpa skött sig nu sedan tvättolyckan...

Och hur ska vi hjälpa Lollo nu... Helt fast i knarkträsket. Fan också!