Nu har Jimpa skitit i det blå skåpet igen.

I går kväll hände en grej som kommer vända upp och ner på hela stället. Grisen hade gått ut på balkongen för att ta sig en nypa luft. Han satt där och funderade på framtiden då han plötsligt hörde röster. Det kom någon. Eller, de var fler. Det var Jimpa och Linda. De slog sig ner på en bänk precis över Grisen. De såg honom inte.

Grisen blev alldeles stel och kurade ihop sig för att inte synas. De fnissade och pratade om allmänna saker först. Först pratade de om Åge. Om hur synd det är om honom som är utvecklingstörd. Sedan snackade de om Pecka och hans supande.

Sedan hörde han hur Jimpa viskade "Vad fin du är... kom hit lite" Det blev tyst en stund. Sedan Lindas fnitter, följt av tystnaden igen. Det började koka i grisen för han anade det värsta. Och han hade rätt.

Linda och Jimpa började hångla där uppe på balkongbänken. De kramades, kysstes och tafsade och höll på. Grisen bröt ihop totalt. Han kvävde sitt flöjtaktiga gråt i armvecket. Han blev alldeles yr av chock och förtvivlan, ville bara spy rakt ut på den gröna balkongmattan. Han kände sig så full av svartsjuka, hat och bitterhet. Han kände sig hämdlysten.