Vovvens farsa

Idag kom Vovvens farsa på besök. Helt oväntat dök han bara upp i hallen. Vovven hade inte träffat sin farsa på flera år. Vovven blev skitglad! Vi bjöd genast på fika i köket. Vi hittade t.o.m kakor i skafferiet. Tessie, Sebbe, Åge var också med. Det var jättetrevligt. Vovven frågade varför han bara stack sådär. Det blev lite tryckt stämning rund kakfatet. Vovven tyckte det var dålig stil att bara dra sådär. Var det hans fel? Vad gjorde han fel. Vovven har haft skuldkänslor i ett helt år för det där. Vovvens farsa fick tårar i ögonen och svarade att det inte var Vovvens fel. Han ville inte dra.

Det fruktansvärda hände under en flytt. Människomorsan rensade bland storungens gossedjur. En sopsäck skulle till den nya lägenheten och en annan till förrådet. Vovven fick följa med till lägenheten, men Vovvens farsa hamnade i källaren. Ett helt jävla år hade vovvens farsa legat i en svart sopsäck i total mörker bland spindlar och kall betong. Han hade legat där och hoppats och väntat. Väntat på en räddning som aldrig kom. Varför drabbade detta honom!? Vad hade han gjort för fel! Längtan efter sin son värkte ända in i ryggmärgen och han grät sig till sömns varje kväll. Nätterna som aldrig blev dagar. Det eviga mörkret som omgav honom gjorde honom galen.

Han kisade fortfarande när vi satt där i köket, det starka ljuset stack i hans ovana ögon. Vovven skämdes genast. Här hade han trott att farsan stuckit, lämnat honom frivilligt. Både Vovven och farsan brast ut i tårar och omfamnade varandra. Vilken historia. Tessie började också storböla. Jag fick också en rejäl klump i halsen.

Fy fan alltså. Vilken grej! Jag är så glad för Vovvens skull. Han brukade ofta nämna sin farsa, oftast när vi dragit ett par bira. Men han har liksom aldrig velat berätta. Nu förstår jag ju varför. Fan, Vovven kan vara så jävla introvert ibland, det är inte bra.

Grisen såg de otrogna

Fan. I kväll hände det en grej. Jag stod i köket och käkade på en dagsfärsk ostbåge som ramlat ner från bordet, då jag plötsligt fick syn på Ankie och Mohammed i vardagsrummet. De trodde de var ensamma, att ingen såg. Jimpa är ute och dricker bira med Vovven. Alla andra hade gått och lagt sig. Mohammed stod lutad över Ankie och smörade som fan. Plötsligt hände det, Ankie vände sig om då de plötsligt möttes i en het långsam kyss. Om de hade kikat lite snett åt höger hade de sett att de var iaktagna. Grisen stod i bakhåll och spionerade. Nu kommer han springa och skvallra för både Lollo och Jimpa. Visst, det var fel av både Lollo och Mohammed. Men grisen kan fan sköta sitt tycker jag. Jimpa skiter jag iofs i, men jag är rädd att Lollo inte klarar av fler motgångar just nu. Det kommer bli ett jävla liv nu.

sunday bloody sunday

Lollos permis är slut, hon stack nyss. Hon har grälat med Mohammed hela kvällen. Jag vet inte riktigt vad de tjafsar om. Jag pallar inte bry mig just nu. Det jobbiga är att han aldrig sticker härifrån trots att Lollo inte ens är här. Jag tror han kommer passa på när hon är borta. Han hasar omkring här och ser allmänt uttråkad ut. Jimpa följer Ankie hack i häl vart hon än går. Han är väl livrädd att Mohammed ska lägga vantarna på henne nu. Jag ser vad som sker, jag är inte dum i huvudet. De slänger längtansfulla förbjudna blickar på varandra så fort Jimpa tittar bort.

Tessie hade tydligen snackat med henne och varnat för Mohammed men Ankie hade bara viftat bort det hela och svarat att hon inte är ett dugg intresserad av honom. Men vi är ju inte blinda för fan. Hon gör sig till så fort han är i närheten. Fnittrar fånigt, flamsar, vickar extra mycket på höfterna mm.

Grisen är dunderförkyld och ligger och snorar. Rätt skönt, man slipper höra hans skitsnack hela dagarna. Han är för däckad för att snacka överhuvudtaget.

Åge har hämtat sig från flugsvampsöverdosen. Han är bara något dämpad. Men det gör ju ingenting. Tvärtom! Man kanske borde smula ner lite flugsvamp i hans käk lite då och då. Det funkar ju uppenbarligen på hans diagnos.

Åge och Vovven i svampskogen

Idag har jag legat hemma och pillat mig i naveln medan Vovven och Åge har varit i svampskogen. Iband har man ruskig tur. Jag tycker iofs om skogen, men jag vill inte vara med Åge, han är så jävla jobbig. De kom tillbaks runt fyrasnåret, klampade in med leriga stövlar i hallen, storungen slängde Vovven och Åge på golvet. Korgarna var fulla med diverse färggranna svampsorter.

När jag sökte Vovvens blick såg jag direkt att något var snett. Han fullkomligen lös av psykisk stress. Han såg helt jävla förstörd ut. Jag kastade en blick på Åge. Åge ser i normala fall borta ut. Men nu! Han var inte ens kontaktbar överhuvudtaget... Vovven berättade vad som hände.

När de anlände skogen var allt frid och fröjd. Vovven mös av den friska luften. Det var så vackert. Hösten vackra färger förtrollade Åge. Fåglarna kvittrade. En hackspett hackade på ett träd så det ekade mellan trädtopparna. Det var rätt mycket mygg, men inget kunde förstöra Vovvens goda humör denna ljuvliga dag. Trodde han...

Åge satt i svampkorgen och dreglade . Han var skitglad även han över att vara på äventyr. Det var faktiskt första gången Åge var i skogen då det är höst. Korgen gungade festligt, Åge tjöt av skratt.

När han hängde där, hände plötsligt något oväntat. Det hela gick blixtsnabt. Åge fick totalt frispel och flippa ur totalt när han fick syn på en svamp nere på den mossiga marken. Han hoppade. Vovven satte efter. Den kunde ju vara giftig för fan!

När Vovven äntligen fick bort honom från svampen av okänd sort, fick han syn på en hög rådjursspillning. Fan vad äcklig han är. Åge blir så otroligt stark när han stretar emot.

Sedan hände det som inte fick hända! Åge fick syn på en väldigt obra svamp. Han hann ta en rejäl tugga. Vovven hade inte en chans att hinna fram.

Han tuggade ivrigt, dregglade och skrattade på sitt gutturala vis, så som han brukar, när han lyckas göra något förbjudet. Han skiter i om det är gott eller inte, det är det förbjudna som lockar honom.

Plötsligt började han se konstig ut, blev dimmig i blicken liksom. Pupillerna rullade som bollar i ett flipperspel.

Sedan tappade Vovven fullständigt kontrollen över Åge. Han blev så påverkad av den giftiga svampen att han for omkring som en galen tjackpundare. Han klättrade upp i höga tallar...

Hängde och klängde i buskage och ormbunkar.

Han drabbades av hallisar och försökte till och med hoppa från ett skithögt berg. Vovven höll på svimma av skräck. Han höll ett krampaktigt tag i Åges fötter och skrek "Din jävla galning!"

Åge bara skrattade samtidigt som han flaxade med armarna. "Flyfa, flyfa" hojtade han lyckligt.

Till slut lyckade han få upp Åge.

Vovven är helt knäckt, sitter helt tyst. Blänger trött på Åge som ser allmänt skum ut. I köket spider sig en doft av stekt svamp. Doften får Åge att må illa. Han rullar med ögonen och spyr över parketten.

Det är sent, vi tänkte gå och lägga oss nu.

God natt bloggen, ses i morgon.

/Truls.

Mohammed har visat sitt rätta jag

Jag VISSTE det! Det ante att det var nåt mysko med Mohammed. Idag har jag sett slemmot smöra med alla kvinnor i huset. Givetvis bakom Lollos rygg. Han tar alla tillfällen han kan komma åt sin förbjudna frukt. Tjejerna är så jävla naivt vilseledda så det är äckligt att bevittna. Lollo fattar ingenting, hon är så blåögd så man kräks. Allvarligt, jag hoppas Pecka kommer tillbaka snart. Det är t.o.m så jag tycker Pecka är vettigare, och då har det gått långt. Samtidigt som Mohammed flörtar hej vilt med alla kvinnor i huset så håller han Lollo i ett järngrepp. Klagar på hennes klädstil, bestämmer vad hon ska ha på sig, vad hon ska tycka mm.

Tessie verkar iallafall inte gå i fällan. När jag och Vovven snackade med henne sist sa hon att hon tyckte Mohammed var lite äcklig. Ankie däremot ligger jävligt risigt till. Med en notoriskt otrogen alkis till man (Jimpa) så finner hon den gentleman hon behöver i Mohammed . Han överöser henne med smöriga fraser, ger henne komplimanger osv. Hon går omkring och ler och ser allmänt fånig ut. Jimpa ser givetvis detta och är svartsjuk så han kokar. Han knyter knytnävarna vita i fickorna. Fan, vi måste sätta stopp på detta inan det smäller. Det här kan gå riktigt illa.

Jag ska försöka ta lite bilder i smyg ikväll så ni får se elendet... kameran är på laddning. Den är skitjobbig, trots att den är fulladdad på dör batteriet efter ryp 3 foton bara. Fan, jag kan ju inte direkt dra till centa och tjacka nytt bara sådär. Det är så sjukt jobbigt att vara så beroende av människor. Hoppas dom fixar nytt snart.

Pecka är fortfarande borta och grisen är utelåst på ballen.

Pecka är fortfarande borta. Mohammed tycker att det är skönt, han är inte särskilt orolig. Men Lollo är nervös. Tror att han ska hämnas när som helst. Hon vågar knappt sova. Mohammed är smörig som fan, ger Lollo små presenter. Sliskar och har sig. Han är nästan lite väl smörig. Det får mig att dra öronen åt mig. Han vill också vara nära henne dygnet runt. Hon får knappt gå en meter utan honom. Han kanske är orolig för att Pecka ska dyka upp iofs. Tessie och Ankie tycker att Mohammed är jättecharmig och snygg. Nja, jag vet inte. Jag får en konstig känsla. Det är något som inte stämmer med snubben.

Jag tror Grisen vet var Pecka är. Jag och vovven försökte pressa honom. Vi stod på balkongen och spanade in stjärnorna, då Grisen kom ut. Han ryckte till och såg nervös ut när han såg oss. Vovven frågade direkt om han hade hört något från Pecka. Men grisen svamlade osamanhängande om Finland, AIK och annat som inte hörde dit. Han vet något, den saken är solklar. Mytoman-Grisjävel! Vi knuffade till honom när vi gick in. "Aj" pep han ynkligt och gned sin ömma arm.

Vi lämnade honom där, ensam på balkongen i mörkret. Vovven låste dörren från insidan. "Du får komma in när du räknat alla stjärnor" beordrade han. Grisen tryckte sitt fula tryne mot rutan, det blev imma och tryn-kladd på den. Där står han och stirrar än. Tessie tycker att vi ska släppa in honom, tycker att det räcker med 3 timmar. Jag svarade att "vi får se..." Vi tänkte fika lite först. Det var kallt som fan ute, det märks att det börjar bli höst.

Tessie är min trekantskompis

Vovven och jag är ju bra polare. Jag tycker även det är helt ok att umgås med Tessie ibland. Men bara om Vovven är med. Varför är det så? Om jag är ensam med Tessie vet jag fan inte vad jag ska säga, det blir en pinsam tystnad. Vi har NADA att prata om. Men om Vovven är med går det hur bra som helst. Vad är detta för fenomen? Idag satt vi och fikade alla tre då plötsligt vovven stack för att slå en båge. Fan. Jag hatar när han gör så.

Där satt vi och stirrade nervöst på varandra. Jag försökte lätta upp stämningen, sa att det var sjysst väder. Tessie kastade ett öga mot fönstret som fullkomligen dränktes i våldsamma vatteskurar. Hon så konstigt på mig. Jag börjar svettas, känna en obehaglig trånghetskänsla i halsen. Kommer inte hundjäveln snart, tänkte jag. "Han kanske bajsar. Hård i magen!" Hör jag mig själv säga samtidigt som jag skrattar nervöst. Tessie nickar sakta instämmande. Men hon säger ingenting.

Till slut dyker vovven upp, och nervositeten släpper, vi kan äntligen prata normalt igen. Allt är som vanligt.

Varför är det så här? Känner ni igen er? Har ni också en kompis man bara trivs med ihop med andra kompisar? Jag kallar fenomenet "trekantskompis"