Vovven och jag är ju bra polare. Jag tycker även det är helt ok att umgås med Tessie ibland. Men bara om Vovven är med. Varför är det så? Om jag är ensam med Tessie vet jag fan inte vad jag ska säga, det blir en pinsam tystnad. Vi har NADA att prata om. Men om Vovven är med går det hur bra som helst. Vad är detta för fenomen? Idag satt vi och fikade alla tre då plötsligt vovven stack för att slå en båge. Fan. Jag hatar när han gör så.
Där satt vi och stirrade nervöst på varandra. Jag försökte lätta upp stämningen, sa att det var sjysst väder. Tessie kastade ett öga mot fönstret som fullkomligen dränktes i våldsamma vatteskurar. Hon så konstigt på mig. Jag börjar svettas, känna en obehaglig trånghetskänsla i halsen. Kommer inte hundjäveln snart, tänkte jag. "Han kanske bajsar. Hård i magen!" Hör jag mig själv säga samtidigt som jag skrattar nervöst. Tessie nickar sakta instämmande. Men hon säger ingenting.
Till slut dyker vovven upp, och nervositeten släpper, vi kan äntligen prata normalt igen. Allt är som vanligt.
Varför är det så här? Känner ni igen er? Har ni också en kompis man bara trivs med ihop med andra kompisar? Jag kallar fenomenet "trekantskompis"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar