Vovvens farsa

Idag kom Vovvens farsa på besök. Helt oväntat dök han bara upp i hallen. Vovven hade inte träffat sin farsa på flera år. Vovven blev skitglad! Vi bjöd genast på fika i köket. Vi hittade t.o.m kakor i skafferiet. Tessie, Sebbe, Åge var också med. Det var jättetrevligt. Vovven frågade varför han bara stack sådär. Det blev lite tryckt stämning rund kakfatet. Vovven tyckte det var dålig stil att bara dra sådär. Var det hans fel? Vad gjorde han fel. Vovven har haft skuldkänslor i ett helt år för det där. Vovvens farsa fick tårar i ögonen och svarade att det inte var Vovvens fel. Han ville inte dra.

Det fruktansvärda hände under en flytt. Människomorsan rensade bland storungens gossedjur. En sopsäck skulle till den nya lägenheten och en annan till förrådet. Vovven fick följa med till lägenheten, men Vovvens farsa hamnade i källaren. Ett helt jävla år hade vovvens farsa legat i en svart sopsäck i total mörker bland spindlar och kall betong. Han hade legat där och hoppats och väntat. Väntat på en räddning som aldrig kom. Varför drabbade detta honom!? Vad hade han gjort för fel! Längtan efter sin son värkte ända in i ryggmärgen och han grät sig till sömns varje kväll. Nätterna som aldrig blev dagar. Det eviga mörkret som omgav honom gjorde honom galen.

Han kisade fortfarande när vi satt där i köket, det starka ljuset stack i hans ovana ögon. Vovven skämdes genast. Här hade han trott att farsan stuckit, lämnat honom frivilligt. Både Vovven och farsan brast ut i tårar och omfamnade varandra. Vilken historia. Tessie började också storböla. Jag fick också en rejäl klump i halsen.

Fy fan alltså. Vilken grej! Jag är så glad för Vovvens skull. Han brukade ofta nämna sin farsa, oftast när vi dragit ett par bira. Men han har liksom aldrig velat berätta. Nu förstår jag ju varför. Fan, Vovven kan vara så jävla introvert ibland, det är inte bra.