I går fick vi besök. Jag och Vovven satt och surrade om ditten och datten när plötsligt ett kaninpar dök upp. Jag tyckte jag kände igen den vita honan, men kan inte placera var jag sett henne. Hon doftar billig parfym och liksom viskar när hon pratar. Man hör fan knappt vad hon säger. Känns så dumt att säga, va? hela tiden. Vovven tyckte precis samma sak.De hälsade artigt och presenterade sig som Linda och Markus. Markus verkar sjysst och redig. De hade varit tillsammans i 3 år. Inga barn än så länge.
När vi står där och snackar ser jag plötsligt grisen skymta under tv bänken. Vad fan! tänkte jag och skulle precis ropa på honom, men något inombords stoppade mig. Grisen gömde sig, ville inte komma fram. Det syntes så tydligt på hans kroppspråk. Han såg chockad och upprörd ut. Vad tusan nu då, tänkte jag. Jag försökte låta oberörd när jag fortsatte vårt samtal om Markus pollenallergi som gör hans liv till ett helvete. Men det var svårt. Jag sneglar mot grisens håll igen, men då var han borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar